Historisk Ironi

Posted on 22 mars, 2010

8


Politisk historieskrivning har kommit på tal i och med Riksdagens beslut den 11 mars att med en rösts övervikt klassificera massakrerna av kristna armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker i Turkiet under första världskriget som folkmord.  Det öppnar för en politisering av historien, beklagade statsminister Reinfeldt. Utan att vare sig fördöma eller värdera beslutet som togs, undrar jag; vilken del av historien har inte politiserats? Tanken leder naturligt vidare till Turkiets segdragna förhandlingar om EU-medlemskap (landet ansökte för första gången 1959 till dåvarande EEC). Sveriges regering är positiv till ett framtida turkiskt medlemskap. Tungviktarna inom EU, Sarkozy och Merkel, ställer sig mycket mer skeptiska, och talar om ett partnerskap. Allmänopinionen i Frankrike och Tyskland samt Österrike och Spanien är likaså tveksam till ett turkiskt medlemskap i unionen. Även i Sverige har många kritiska röster höjts. Vanliga argument är att Turkiet varken geografiskt, kulturellt eller religiöst hör hemma i Europa. Till grund för dessa argument ligger, som Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet träffande beskrivit det ”Exkluderingen av Europa från Europa eller västerlandets omvandling till österlandet”. Med andra ord, den politiserade historieskrivningen.

Det vi idag känner som ”Europa” har formats genom otaliga omskrivningar av historien. I antologin Håller Europa? slår Gardell håll på tre seglivade myter om Europas identitet som argumenten mot ett turkiskt EU-medlemskap i många fall bygger på, nämligen 1) lokaliseringen av Europa, 2) idén om Europas exklusivt kristna identitet och 3) bilden av islams främmande tradition och värdegrund. Gardell vänder upp och ned på vad vi idag så tydligt klassificerar som ”österländskt” och ”västerländskt”. Då jag omöjligen kan göra hans historiska exposé rättvisa i detta blogginlägg, skall jag försöka mig på en sammanfattning av den första punkten Lokaliseringen av Europa – där även följande två punkters felaktiga grundantaganden om Europas exklusivt kristna identitet och främlingskap med islamsk tradition belyses.

Under antikens Grekland gick inte den viktigaste gränsdragningen mellan Europa och Asien, utan mellan greker (som befolkade östra Medelhavet) och barbarer (två trälfolk som befolkade Europa, d.v.s. fastlandet mot Svarta havet och Asien). I de fåtal referenser som finns till ”Europa” från denna tid, åsyftas den grekiska övärlden och mindre Asien. Gränsen förflyttades ytterligare österut under Alexander den stores tid, då riket sträckte sig från Egypten i syd till dagens Indien i öst.  Under den hellenistiska tiden, avsåg ”västerlandet” ett område från östra Medelhavet med dess kustorter i nuvarande Nordafrika och Västasien, vidare österut till det som idag är Iran och/eller Indien, alltså det som vi idag kallar ”österlandet” eller ”mellanöstern”. Troja, känd som ”västerlandets vagga” låg i själva verket öster om Dardanellerna i dagens Turkiet.

När Troja föll och romarriket tog vid, var gränserna snarare mellan nord och syd än öst och väst. Områdena norr om Alperna befolkades av ”barbarer” och Skandinavien var okänd vildmark. Den civiliserade människan var på denna tid ”romare” inte ”europé”, och Etiopen, det kristna riket där Nilen började, var långt viktigare än ”Europa”. Sedan romarriket delades kom det kristna östromerska riket, som inbegrep Nordafrika, Sydeuropa och Västasien med huvudstad i Konstantinopel, att blomstra. Det kom att kallas det bysantinska riket, och invånarna benämnde sig romare. Under 600-talet, efter islams uppkomst, kom det grekiska/hellenska kulturarvet att upptas och vidareutvecklas av invånare i de muslimska riken som även växte i dessa områden.

Islam spreds således till Europa redan innan de norra delarna av Europa kristnades, och har i 1 300 år varit en av många religioner i Europa. Den äldsta moskén i det som är dagens Frankrike är från 800-talet, medan den äldsta kyrkan i det som är dagens Sverige är från 1100-talet. När Konstantinopel föll år 1453 var drygt ¼ av dagens Europa muslimskt.

Osmanerna i det ”romersk-muslimska” riket med säte i Istanbul kallade sig romare och Medelhavet var ingen gräns utan ett huvudled för handelskommunikationer, som sedan 820-talet kontrollerades av muslimer. I flera århundraden var muslimska huvudsäten som Cordobá, Palermo, Alexandria, Kairo, Baghdad, Damaskus, Fes och Timbuktu överlägsna dess kristna motsvarigheter. Europas första universitet etablerades under muslimskt styre på 700-talet i Cordobá i dagens Spanien– varken Bologna eller Paris har alltså rätt i sina tvister om vilken som är den äldsta europeiska universitetsstaden. Vetenskapsmän av olika religionstillhörighet (muslimer, judar, kristna m.fl.) översatte viktiga vetenskapliga, filosofiska och religiösa texter från grekiska, arameiska, sanskrit, latin och farsi till arabiska i dessa muslimska huvudsäten – översättningar som lade grunden för vidare forskning och kunskapsproduktion. Medicinaren ar-Razi, matematikern och filosofen al-Farabi, medicinaren och filosofen ibn Sina, astronomen al-Biruni och kunskapsteoretikern al-Ghazali var några av dem som kom att utöva stort inflytande på intellektuella från den kristna delen av Europa som Thomas av Aquino och Miguel de Cervantes – vilket bidrog till renässansen och den vetenskapliga revolutionen. Kristna intellektuella fick alltså kännedom om det antika Grekland via de muslimska universiteten.

På slutet av 1400-talet omvandlades därigenom det antika Grekland till det kristna Europas vagga i en process där ”västerlandet” europeiserades och det område som ursprungligen kallades västerlandet orientaliserades. ”Europa” blev de kristna rikena i nord och väst, skilda från den muslimska världen. Den osmanska stadsbildning som låg där Europa hade lokaliserats under grekisk/hellensk tid uteslöts alltså från idén om Europa, trots att det var osmanerna som hade vårdat det grekisk/hellenska arvet. Under den koloniala expansion som följde redan på 1600-talet men särskilt under 1800- och 1900-talen, förstärktes maktförskjutningen mellan den kristna världen i norr och väst och den muslimska i syd och öst. (källa: Håller Europa? s 28-33)

Vad säger då denna historiska ironi oss idag? Trots den mördande konkurrensen mellan europeiska kolonialmakter och alla förödande krig mellan europeiska folk som följde, har bygget av EU kommit att få närmast nationalistisk fägring, skriver Gardell. Samhörigheten inom EU tycks kräva exkludering.

Öst och väst är till mångt och mycket historiska illusioner som dock har högst verkliga följder idag. Låt oss lämna Huntingtons gamla teori om a Clash of Civilizations bakom oss – vad gott skulle en vidare exkludering föra med sig i dagens polariserade värld? Öst är väst och väst är öst, varför skola vi skilja de två åt? Det är möjligt att skapa ett Europa som inkluderar sig själv, i all sin historiska, kulturella och religiösa prakt.

Sara Duarte

Annonser